Ännu har ingen av våra dräktiga tackor lammat, men nu börjar det dra ihop sig. Några av dem har fyllt juvret och ser redo ut. I veckan flyttade vi dem till ett bättre bete, i hagen bakom Fransas. Det brukar vara enkelt. Barna fick vara en stund hos våra grannar i Fransas, under tiden. Anders for före för att ställa traktorn tvärs över vägen, för att hindra trafiken, och jag samlade tackorna med vår vallhund Tesla, och gjorde oss klara att gå. Men det Rackarns Hundskrället genade rakt genom flocken, skrämde upp fåren så att några förskräckta tackor flydde baklänges, och en tacka prejades IN I GRISHAGEN. Två stolpar i elstängslet tippade ikull, och det var plötsligt fritt fram för våra 39 grisar att gå ut som de ville! Samtidigt gick resten av tackorna mot det öppna ‘leet’ (grinden) i fårhagen, på väg mot utlovat nytt bete. Puh!
Efter några dagars regnande bestod den välbökade grishagen bara av gyttja. Jag sprang iallfall först iväg och stängde grinden i fårhagen för att stoppa tackorna, och ringde till Anders efter hjälp. Inget svar. Jag vet inte i vilken ficka jag sen stoppade ned mobilen i, springandes på väg tillbaka till grisfållan, men när jag skulle fiska upp den igen för att göra ett nytt försök att ringa, så fanns den ingenstans! Nähä. Efter några varvs intensiv jakt bland grisarna lyckades jag äntligen fånga den stressade stackars tackan. Sen var det en ännu svårare uppgift att förmå henne gå till leet, UT ur grisfållan och tillbaka till de andra tackorna. Minst fem grisar snafsade henne bak i juvret och jag kände ångesten komma krypande; tänk om grisarna tänkte bita henne?! Jag stod grensle över tackan och försökte streta fram mot leet, och klappade samtidigt de nyfikna grisarna över trynet för att hålla dem på lämpligt avstånd från både mig och tackan. Till slut lyckades vi äntligen ta oss ut ur hagen och kunde resa stolparna till stängslet innan grisarna hann rymma. Vilken pärs!
När fåren så var flyttade och allt var lugnt igen, letade Anders tag på min mobiltelefon genom att ringa den från sin telefon, och lyssna efter signalerna i hagen. Vid tredje försöket hörde han fortfarande inga signaler, men så svarade en gris; nöff, nöff? En gris hade telefonen i munnen och tuggade precis så att svars-knappen trycktes in…. Grisen tycks klara sig utan men, men telefonen är olikt sig :) Jag har dock lyckats pussla ihop en ‘ny’ nu, med hjälp av ‘reservdelar’ från svärmors avlagda telefon. Den duger nog ett tag till.
Sen har vi också fått färdigt stängslet till nya grishagen, så nu har de över en hektar att böka runt på.
I söndags var det en av Årets Händelser i Delsbo; Delsbostämman. Vi var där såklart. Alfred klädd i sin Delsbodräkt sen pappa var liten, och Lovisa i en alldeles nysydd kolt, som farmor sytt i vår. Kolt är den egentliga barndräkten, som användes upp till skolåldern ungefär, tror vi. Barna var SÅ fina. Vi dansade, lyssnade på fiolerna, tittade på clownen Manne, och njöt av stämningen på Forngårn.
Med oss hem på kvällen fick vi gäster från Järbo; Robert, Tina och lilla Martin, och Elin. Det är de som har mjölkbesättningen som vår kossa Viola kommer från. Det var jättetrevligt att få sånt främmande, och gav oss en semesterdag på måndan.