DJUREN PÅ GÅRDEN

Fåren Grisarna Kaninerna Hönsen Hundarna & katterna Fjällkorna

På gården finns djur av flera slag. Vi har får och grisar och kaniner som producerar kött och skinn, höns som ger ägg och katter och hundar för trivseln och sällskapet. Vi ställer höga krav på etik och moral i djurhållningen, och djuren lever ett gott liv med bra mat och en trevlig tillvaro med möjlighet till sina naturliga beteenden. Ett gott ’djuröga’ är viktigt för att se till att alla djur mår bra och inga mediciner ges i förebyggande syfte.

Det mesta av fodret odlar vi själva på gården. Det ger ett kretslopp mellan foder som tas från åkern och gödsel som tillför marken näring. Havre och korn köper vi bl.a. från våra grannar på Lassas i Fjärdsäter och från Ol’ Ers i Västeräng.

I en bok från 1940-talet står att läsa att
”Hönsskötsel går ut på att bereda hönsen största möjliga trefnad”
Det tycker vi är en bra beskrivning av god djurhållning.

Fåren

På gården bedrivs naturlig lammproduktion. Tackorna lammar traditionellt under mars och april. Fåren går på bete från mitten av maj till oktober och lammen växer när tillgången på bete är som bäst. På så sätt hålls markerna i landskapet öppna. Några tackor lammar också på betet under sommaren, och lammen får växa till under hösten och vintern. Det gör att vi också har lamm att slakta för efterfrågan under våren.

Hos oss finns nu ungefär 100 vita, svarta och bruna tackor av den gamla lantrasen ”Svenska finullsfår”. Många av våra tackor är personligheter som vi känner till karaktär och egenart. Vi har valt finullsfåren eftersom de ger fantastiskt finfibrig, småkrusig, mjuk och silkig ull, som blir till underbart garn och fina fällar. Rasen får många lamm och har mycket goda modersegenskaper, är vänliga, intelligenta och personliga.
Besättningen är Maedi Visna-fri och är med i Svenska fåravelsförbundet (fårkontrollen), Svenska fårhälsovården och Svenska finullsföreningen.

Under vinterhalvåret bor fåren i vårt alldeles nya, ljusa och luftiga fårhus, på en ströbädd av halm. De kan gå in och ut som de vill i en rastfålla runt fårhuset och få solljuset i ansiktet eller känna vinddraget i ullen.

Två gånger per år klipper Anders fåren.
Vårklippningen sker cirka fem-sex veckor före lamningen. Det gör att tackorna äter mera när de är högdräktiga och föder lite större, livskraftigare lamm.
Höstklippningen sker i september, före betäckningen. Det är den kvalitetsmässigt viktigaste klippningen. Då har djuren gått ute på bete hela sommaren vilket innebär att ullen är så gott som skräpfri. När betet börjar tryta stödutfodrar vi med ensilage i foderhäckar.
Då har fåren en otrolig förmåga att skräpa ner varandra, så gäller det att klippa dem före. Vi sorterar och säljer själva en del av ullen och produkter av den – kardad ull för tovning, fint garn etc (se Gårdsförsäljning). Resten av ullen säljs vidare till Åddebo ull som vidareförädlar den till kardflor.

Utfodring
Får är ju idisslare och deras magar är gjorda för att huvudsakligen äta grovfoder. Vi skördar våra vallar så tidigt vi kan för att få ett spätt och näringsrikt grovfoder. Så pressar vi det till rundbalar som blir ensilage att utfodra med under hösten, vintern och våren.
När tackorna är högdräktiga ungefär två månader före lamningen börjar vi ge dem kraftfoder. Vi blandar själva havre, korn, ärter och ev. proteinkoncentrat för att de ska få tillräckligt mycket proteiner för att det ska räcka för lammens gammeltackor får ofta både tre och fyra lamm, och det är svårt att balansera foderstaten så att den är tillräckligt kraftig. Den är helt beroende av ett proteinrikt grovfoder av toppkvalitet.
I år har vi äntligen investerat i en så kallad fullfodervagn, som mixar både ensilage, kraftfoder och mineraler. Det  innebär att varje tugga som serveras är likadan, dygnet runt, vilket är snällare mot våmmen på en idisslare. Dessutom kan alla tackor kan äta så mycket de vill utan att bli jäktade och oroliga vid utfodringen av kraftfodret.

Lammen går med sina mödrar och diar tills de är ca 4 månader, då blir bagglammen könsmogna och det är dags för frånskiljning. Fri tillgång på mjölk ger lammen en bra start i livet och är grunden till bra tillväxt. Tackorna lär sina lamm att äta ensilage och att beta, att söka skugga och svalka under sommaren och att akta sig för eltråden i stängslet

Avelsmål
I aveln är vi noga med att mödernet är gott och att lynnet är bra. Det är mycket trevligare och lättsammare att ha tillgivna och hanterbara djur i besättningen. Ullen och skinnen är en viktig bit och därför spar vi förstås bara tackor med hög kvalitet på ullen. Glansig, stark, med fina staplar och utan inslag av märghår ska ullen vara. Bra benställning och god klövhälsa är självklart. Breda ryggar och fylliga lår ger fina slaktkroppar på lammen.

De flesta lammen går till slakt, men de allra finaste går till vår egen rekrytering eller säljs som livdjur. Bagg- och tacklamm till liv säljs efter förfrågan.

Grisarna

På vårarna köper vi avvanda griskultingar från en besättning KRAV-utegrisar i Jämtland. Sedan får de gå ute i en stor fålla hos oss, bada i gyttjepölar, beta gräs och böka i jorden efter goda rötter, mask och vad annat de kan hitta att äta, och växa sig stora och starka. Under senhösten kör vi de riktigt stora fullmogna grisarna till Delsbo slakteri som slaktar och styckar åt oss. Köttet blir mycket gott när grisarna fått gå ute och äta lite av varje. Vi fodrar dem med mjöl av korn, havre, ärter och raps, samt äpplen och en del annat. Dessutom sätter de förstås i sig en hel del grovfoder; gräs och ensilage.

Köttet säljer vi i förbeställda köttlådor som levereras direkt från gården.

Grisarna är av en treraskorsning ”Piggham” där modern är en korsning av Lantras och Yorkhire och fadern är av Hampshire. Korsningen ger ett fint marmorerat kött, och är den vanligaste i slaktbesättningar i Sverige.

Grisarna gör en stor insats med jordbearbetningen på gården. De bökar varje år upp en del av den areal vall som ska brytas och plöjas på hösten.  Och det gör de med besked, resultatet är finfint och ger nästan ogräsfri gröda året efter. Dessutom blir jorden rejält luckrad och gödslad. Svårigheten är att få fållan jämt gödslad, eftersom grisar är ytterst rensamma djur som helst dynger på samma ställe.

Nästa år hoppas vi få hjälp av grisarna med att markbereda ett hygge där skogen nyligen har avverkats. Frötallar står kvar och meningen är att fröna ska få god gromån i den nybökade jorden.
Senare har vi tänkt återskapa en bit igenplanterad åkermark. Förhoppningsvis bökar grisarna då upp de flesta stubbarna.

Korna

Vi har också några Fjällkor som bor med fåren i Nya Fårhuset. De kalvar på våren och går sedan som dikor med sina kalvar. Korna behövs för att nyttja betesmarken bättre –fåren äter liksom ”nedifrån”, det späda gräset och örterna, – korna äter mera ’uppifrån’ och grovt gräs också. Dessutom äter de olika djurslagen varandras rator, vilket gör att de i princip äter upp varandras parasithärdar!
De kommande kalvarna ger så småningom ytterligare ett köttslag att lägga till sortimentet i gårdsförsäljningen. Det blir strålande bra.

Kaninerna

Kaniner lär vara det husdjur som allra effektivast förädlar gräs till kött. Vi har 2 honor av rasen Gotlandskaniner (läs: ’gamla bondkaniner’). De lever upp till kaninernas rykte på alla sätt och vis. De är väldigt produktiva; får flera kullar per år om de får välja själva och många ungar i varje kull, ibland 10-12 stycken. De äter det som bjuds -gräs och blad förstås om sommaren, ensilage från fåren, potatis och allt rotsaksavfall, äpplen och kål när det finns och grenar att gnaga på. När de är dräktiga och digivande får de även lite havre i en kopp. Får de för mycket havre blir de bara feta istället. På den enkla kosten producerar kaninerna ett ljust, fintrådigt kött som väldigt mycket påminner om kyckling, uppfött under väldigt trevliga former, fast med sämre storlek på bröstfiléerna förstås.

Gotlandskaninerna finns i alla färger och den fläckiga teckningen ”scheck” är vanlig. Vi bereder skinnen på Delsbo skinnberederi, och ”lägger dem på hög”. En vacker dag ska de bli till fina mössor, västar och vantar hoppas vi. Innan våra egna barn kom, hände det att Jenny sydde barnvantar mm, men nu vill tiden aldrig räcka för sånt.

Hos oss bor kaninerna i betesburar om sommaren och i ”Lyttje-buren” på vintern. De ställer inga märkvärdiga krav på sin bostad, men vill ha dragfritt och inte för soligt och varmt om sommaren. Att burarna är lättstädade och ”rationella” när man om vintern ska byta femtioelva små, frusna vattenkoppar är desto viktigare för oss själva.
En vinter bodde ”Hjalmar” (den gamla hanen) med fåren och sprang helt lös. Det var nog det ultimata både för honom och för oss, men fungerar inte med flera kaniner, eller med öppna portar som fåren kan gå ut och in genom som de själva vill, för då gör ju kaninerna det också…

Hönsen

Omkring 30 härdiga och lättfödda pullor av lantrasen Hedemorahöns huserar i stallet och på och omkring dyngstan. Och på många andra ställen på gården också för den delen. De rör sig som de vill, utan hönsnät eller annan begränsning. De går på täkten och pickar, solbadar gärna i en grushög invid stallsväggen och ännu hellre i den torra jorden i rabatterna (!) invid sörsidan av huset, hälsar på ankorna och smygäter av deras gröt eller spatserar längs vägen. Tupparna dansar när de uppvaktar hönorna och brer inbjudande ut sina vingar för att visa hur stiliga de är. Dessutom är tupparna ganska bra på att varna för faror som hotar flocken, och på att väcka hela familjen när morgonljuset stiger…

Hönsrasen är en gammal lantras, troligen av den typ som förr fanns i hela norra Sverige. De har en dunrik och tät fjäderdräkt som är anpassad för kallare klimat. Hönsen är ganska små, väger ca 1,5 kg, och finns i många färger; sotsvarta med gröna blänk, grå, spräckliga i olika kombinationer. Vackrast är nog vår helt guldfärgade höna, eller de svarta med eldfärgad krage.
Våra höns är inga storvärpare precis, och äggen de värper är ganska små och beige i skalet. Men äggulan är alldeles knallgul och väldigt god. I mån av tillgång säljer vi äggen direkt från gården, men de flesta äter vi nog upp själva.

Hönsen äter helt havre och korn, kokt potatis och dessutom en hel del matrester och hushållsavfall. De har självklart alltid fri tillgång på bra mat. Dessutom ger vi dem krossade snäckskal för kalkbehovet till äggskalen, och grus för matsmältningen. Småstenarna är nödvändiga för att hjälpa till att mala maten i krävan.

Varje sommar låter vi några av våra ”surhönor”– och de är minsann många – ligga kvar på 10-12 ägg och ruva fram kycklingar. Hönorna kallas så när de lägger sig platta som pannkakor och ruvar, och skriker högt, surt och missnöjt när man lyfter på dem för att leta ägg. Ibland har nån höna ”försvunnit” och tre veckor senare dykt upp igen, med en hel rad småkycklingar promenerande bakefter sig. Eftersom hönsen går lösa, kan de själva istället välja att ruva på ett ställe de själva finner mycket bättre än redena i hönshuset. Under vagnslidret eller under mangårdsbyggnaden till exempel, får de ju vara i fred. Det är i alla fall alltid trivsamt med kycklingar.
För att säkra återväxten har vi ibland också använt kläckningsmaskin för att ruva fram nya kycklingar. Det är ett väldigt pyssel att passa den med lagom temperatur och luftfuktighet, men himla spännande att se när äggen börjar spricka.

I september, oktober ruggar hönsen. När dagarna blir kortare och mörkret kommer så byter hönsen fjäderdräkt. Då ser de rent förfärliga ut. Och inte värper de nåt då heller. Det gör de inte när de ”surar” heller för den delen, och eftersom Hedemorahönsen har så mycket kvar av sin ursprungliga instinkt att ruva, även om man plockar in ägger för dem, så surar de ofta och länge. Så förstår man att vi inte har så väldigt till äggproduktion.

Hundarna och katterna

Till familjen hör också en golden retriver av jaktstam som heter Unni (Doubleuse Early Rose), och en border collie, Tesla (Liljoms Tesla). Hon kom till oss strax före jul 2006 för att hjälpa oss med arbetet med fåren och är en härlig, intensiv och alltid laddad familjemedlem.
Vidare har vi tre katter, Vegard och Alfreds ”Lillkatta” och Lovisas Pelle. Alla tre är de halvbröder, men vår stolta urmoder Signe har tyvärr gått ur tiden nu.